Träningstips

Markeringar del 2/LineUp Gundogs

Så fort hunden lärt sig fixera nedslaget med blicken flyttar man ut markeringsträningen i terrängen. Vi fortsätter använda tejpade dummies även här – hundarna ska se apporten tydligt i luften och det gör inget om de hittar den lätt när de kommer till nerslagsplatsen. Sånt stärker självförtroendet och ger i förlängningen ett tajt markeringssök. När man vill ha en markering som är längre än man själv kan kasta så måste man ha en medhjälpare. Vi har precis lärt hunden att låsa på nedslaget (se Dagens tips 17/12/2020) och då kan inte föraren själv kasta på avstånd och sen gå tillbaka till sin hund för att skicka. Det bästa är om hjälparen kastar hyfsat långt, så att det blir rimligt att kräva av hunden att den fortsätter titta på nedslaget och inte direkt flytta blicken mot kastaren. Börja inte slarva med detta – då är ju grundträningen bortkastad!En god markör springer inte bara på sin linje tills den vindar dummyn, den vet hur långt bort apporten ligger och saktar ner och övergår från spring till sök strax INNAN den är framme. Tänk alltid på vinden – markeringar i medvind eller rak motvind är alltid svårare än arbete i sidovind. Studera hur hunden arbetar – springer den in dummyn eller letar den upp den?För att lära hundarna avståndsbedömning tränar vi mycket target-markeringar. Samma markering kastas gång på gång, men hund och förare backar för varje apport till ett allt längre avstånd. Man börjar enkelt med en dummy som kastas på kanske 20 meter, när den är hämtad backar man på en rak linje 20–25 meter, samma markering kastas igen, när den bärgats backar man ytterligare ett tjugotal meter osv tills man är nöjd. Utnyttja naturliga hinder i form av terrängskiften, murar, staket, diken osv, men hela tiden backar man på exakt den linje man sen vill att hunden ska springa. Slutavståndet beror på hundens kapacitet och markens svårigheter, men ett riktmärke är nånstans mellan 80–150 meter. Genom att bygga övningen successivt gör man en svår markering mycket lättare, hundarna får ett härligt självförtroende och blir efterhand mycket säkra på att djupbedöma.Om hunden inte gör ett vettigt/konstruktivt arbete, låt den inte bara hållas och hoppas att den så småningom springer åt rätt håll och ramlar över dummyn. Det arbetssätt som man tillåter är det som hunden kommer att fortsätta använda. Flöjtar den runt på ett alltför vidlyftigt sätt, kalla in den och skicka en gång till (kasta inte igen utan skicka på den dummy som redan ligger). Detta brukar räcka för att hunden ska skärpa sig men om den fortfarande inte arbetar på ett önskvärt sätt, så kalla in igen. Det bästa i detta läge är om man ha en back up-hund man kan skicka (en äldre egen hund eller en kompis), utnyttja konkurrensen om det går. Kasta sen igen och ge den första hunden en ny chans. Först när man är nöjd med hundens arbete så backar man. Om hunden då misslyckas och inte reder ut uppgiften trots att man försöker igen, så gå tillbaka till positionen före och repetera innan man gör ett nytt försök på det avstånd som initialt var för svårt. Detta är några av de punkter man måste tänka på om man vill utveckla sin hunds markeringsförmåga. Träna med omsorg – en god markör är värd sin vikt i guld!

Markeringar det1/LineUp Gundogs

Alla tränar markeringar. Eller rättare sagt, alla kastar markeringar. Men gör man det alltid med eftertanke och noggrannhet? Vid markeringsträning är det inte bara att hiva iväg en dummy och sen vara glad när hunden till slut lyckas och kommer tillbaka med sin apport, oavsett vad som lett fram till vinsten. Det är såklart bra om hunden hittar dummyn, men lika viktig är hur arbetet utförs. Optimalt är att hunden fixerar nedslagsplatsen och inte lyfter blicken, går snabbt och direkt till nedslagsplatsen utan att välja väg, sänker farten, jagar intensivt i ett litet område, finner och sätter full fart tillbaka. En markering är framförallt ett arbete för ögonen, och bara till en mindre del nosarbete. Självklart måste näsan nästan alltid användas i slutfasen, men i grundträningen så är vi noga med att hela tiden stärka att hunden arbetar med synen. Om hunden är trygg i att den vet exakt vid vilket grässtrå apporten landade och den är tränad i att inte välja väg, så kommer den att lösa alla markeringar lekande lätt.Även här bygger vi från grunden, man kommer ingenstans utan göra varje steg i utbildningen omsorgsfullt. Vi börjar på en gräsmatta med en vit/tejpad dummy – hunden måste ha något att fästa blicken på. Målet är att hunden tills slut ska kunna fixera dummyn/nedslagsplatsen i åtminstone 20-30 sekunder, så länge inget annat händer eller föraren rör sig.Man kastar ut den vita/tejpade dummyn på gräsmattan och står blickstilla. Efter någon sekund skickas hunden – UNDER FÖRUTSÄTTNING att den är låst på sin apport. Om hunden lyfter blicken så skickas den inte. Så enkelt är det. Om hunden släpper dummyn med blicken så hämtar man den själv och gör om övningen. Skicka lite snabbare så att hunden säkert lyckas. Ibland är man tvungen att skicka nästan innan dummyn landat för att hunden fortfarande ska titta på apporten, särskilt om den har skaffat sig den dåliga vanan att titta på föraren eller kastaren. Är man konsekvent och inte begär för mycket (=för många sekunder) i början, så lär sig hunden snabbt att enda chansen att få hämta är att titta på dummyn. Successivt drar man ut på tiden som hunden får vänta innan den skickas, men hela tiden gäller regeln att man hämtar själv om hunden inte är låst på dummyn. När man sen flyttar ut sin träning på annat underlag än en klippt gräsmatta, kommer beteendet att finnas kvar och hunden stirrar på den grästuva/buske/vassrugge där den såg dummyn försvinna. Eftersom denna grästuva/buske/vassrugge oftast är tämligen nära nedslagsplatsen brukar det gå lätt att hitta apporten även om den inte längre syns.Men skicka aldrig en hund som inte fixerar nedslaget! Också på en dubbelmarkering ska den låsa även på sin andra apport innan den skickas. Det är bara om man är konsekvent som man får ett stabilt beteende.
Google Analytics Alternative