Idag spårade Demi sitt första blodspår någonsin. Demi tyckte nog att det var litet skrämmande. Början gick i snigeltakt, men hon följde ändå spåret framåt hela tiden.

Ungefär i mitten av spåret, började hon hitta på annat roligt, sökte råttor och for hit och dit, men jag fick henne att ta upp spåret igen, och mot slutet spårade hon helt bra, och tur var det, för hon spårade fram till kaninen. Vi hade ingen klöv, så vi använde kanin, och det var ju bra, eftersom det var en så stor belöning för Demi. Hon blev alldeles till sig när hon hittade kaninen, och tog genast upp den och bar den fram och tillbaka och visade så stolt upp den för Hanna och mig.

Det var så roligt att se hennes min, när hon hittade kaninen, hon såg så förvånad ut, och sen blev hon så glad. Svansen viftade hela tiden som hon bar den ända till bilen.

Nästa gång skall jag göra ett kortare spår, tror att själva spårandet ska gå mycket bättre nästa gång, nu

när hon vet att det i slutet finns en så fin belöning. Om det inte kommer snö, så skall vi göra ett nytt spår i nästa vecka.

Det var roligt! Och vädret var ju så fint,  så vi fick ganska bra foton också. Gjorde ett eget album, som hittas här.

Hela kvällen har det smällt och visslat runt knutarna. I fjol var ju Molli helt i panik hela kvällen, och låg bara och skakade. I kväll har det gått helt bra. Demi har inte reagerat alls. Var tvungen att släppa ut henne, och då sprang hon med svansen i vädret och skällde, försökte säkert skrämma iväg smällarna:) Sen började hon leka med sin boll, så hon brydde sig inte alls, men jag tog nog ändå in henne genast tillbaka för säkerhetsskull.

Men Gott Nytt År på er alla, och jag hoppas folk förstår svenska, det är så mycket enklare att skriva på sitt eget modersmål, fast det faktiskt i ärlighetens namn känns litet underligt. Har blivit van att skriva på min dåliga finska:)

Demin kuvat on ottanut Hanna Miikkulainen